Det är en ny stad utanför mitt fönster

Jag drar upp persiennerna och utanför möts jag av hus jag aldrig tidigare sett. För plötsligt är det en ny stad utanför mitt fönster. På ett ögonblick (eller närmare bestämt en dag) försvann ängen, cykelvägen och tallarna och ersattes av vardagsrumsfönster och grannar som ser rakt in i mitt rum.
Plötsligt är jag ungefär 15 mil från Hemma, och det är meningen att jag ska bygga mitt liv här.
Här, där jag aldrig tidigare varit. Här, där getingarna gör vad som helst för att komma in i mitt rum istället för att flyga fritt. Här, där bussbiljetten räcker i 3 timmar och bara kostar 20;-.
Det är här jag ska bygga mitt liv.

Jag kom igår, fredagen den 15 augusti. På morgonen packade vi ett myrsläp till bredden med mina ägodelar och åkte iväg. Det var Jag, Mamma, Pappa och Älskling. Jag sov hela vägen hit.
Kanske är det därför som det inte känns som att jag har lämnat min hemstad? För att jag aldrig uppfattade att vi åkte därifrån?

Det tog flera veckor för mig att packa ihop alla saker, men bara några timmar att packa upp allting. Alla saker är redan på plats och jag har varit här i ungefär 1½ dygn. Den enda lilla ensamma flyttlådan som är kvar är den som innehåller alla mina skivor och LP:s.
(Hej, Ikea. Jag vill ha ett skivställ... gratis.)
Älskling stannade kvar hos mig igår och är fortfarande här. Jag tror att jag hade varit mer hemlängtig om han inte varit här. Men imorgon åker han och då får jag känna på hur det verkligen är att bo själv. Jag kommer gråta blod.
Jag grät imorse också. Pappa ringde och sa Godmorgon och berättade att han var på American CarShow, han ville mest kolla hur första natten gick. När vi lagt på så kickstartade mina tårkanaler och det kändes som om hela hjärtat bara gick sönder.

- Du kommer längta hem ett tag, men sen går det över, sa syster.
- Jag vet, sa jag.

Det är en ny stad utanför mitt fönster, det är nya steg jag ska ta och det är nya gator jag ska promenera på.
Jag vinkar Hejdå till Underbara Uppsala och försöker inse att jag bor i Örebro.