Varma advent

Mamma, Pappa, Lillebror och Nathalie kom vid 14 och ljudnivån höjdes och i varje del av lägenheten ekade skratt och värme. Jag blev så glad över att träffa älskade Lillebror och varma mamma och mysiga pappa och glada Nathalie. Ville aldrig att dem skulle åka hem igen.
Vi åt saffranskaka, lussebullar, pepparkakor och drack kaffe. Sen åt vi pizza/hamburgare/sallad. Och sen drack vi glögg. Vi spelade Buzz och skrattade och det var så mysigt.
Mamma gav mig röda fina gardiner som nu sitter uppe i mitt rum, och en fin julstjärna som hänger snett i mitt fönster. Och jag fick en ljuslykta och lite mat. <3

Den här dagen var bra. Alldeles fantastiskt bra.

F åkte med dem hem till Uppsala, och som vanligt blev jag helt onormalt ledsen. Som varje gång han åker. Blir alltid så ensamt när han inte är här. Men åker förhoppningsvis till Uppsala nästa vecka, så det tar inte så lång tid tills vi ses igen. <3

A comment that made my day

Började dagen klockan 6 imorse. Brickebacken var dött när jag väntade på bussen och nästan lika dött när jag kom tillbaka hem till F ungefär 3 timmar och 16 minuter senare. Tentan kändes okej, hoppas på att jag klarar den.
Sov några timmar på förmiddagen och spenderade ungefär 18 minuter tillsammans med Carro åt att skratta åt en omogen kommentar om helvetet. It made my day. Du är så söt så att jag måste nypa dig i kinderna. *nypnyp*

Imorgon kommer Mamma, Pappa och Lillebror. Längtar dit. Ska bli roligt att visa dem hur jag bor nu när allt är i ordning. Lillebror som inte ens sett lägenheten någon gång. Mys!

En jul med öppen planlösning

Jag vet inte vart julafton spenderas. Ensam i Örebro? Kanske med syster om det är okej? I Herrhagen med husspindlarna och glögg?
Jag har en jul med öppen planlösning, fyll den med vad ni vill.

Ett yrsnöväder på min tunga

Jag sitter här många kvällar. I soffan, ihopkrupen i mina pyamasbyxor och får ont i ryggen. Stirrar rakt i en skärm och försöker få rätsida på allt det som jag fyller sidorna i den svarta boken med. Ett underlig yrsnöväder som inte riktigt vill slå sig till ro, inte riktigt vill lägga sig på marken än. Och varje kväll försöker jag sortera ut och fånga i alla fall några flingor, fästa några av dem vid pappret. Flingor som är svarta av pilotpennor. Flingor som smetas ut mot min handflata ibland för att jag blir för ivrig. Och inte väntar eller blåser så att det hinner torka.
Ibland när jag fyllt ytterligare en sida med någonting som ska verka organiserat, så upptäcker jag att mascaran runnit. Att jag omedvetet gråtit. Men om det är för att jag är ledsen eller om det beror på att jag glömt blinka, det vet jag inte. Det känns så onödigt att veta sånt, läpparna smakar lika mycket salt ändå och fortfarande är jag svart under ögonen.
Jag har ett yrsnöväder i mig. Som virvlar och tumlar runt och blåser upp, och aldrig faller ner. Jag fångar snöflingor på tungan och låter dem smälta till någonting lugnt och sansat, någonting kaotiskt organiserat.
Det är utsmetat bläck på mina papper, det är många snöflingor ikväll.

Obeskrivlig Fjäril

Jag kan stå och stirra på fallande snö hur länge som helst för att det känns som att vara i rymden. Och varje gång får jag upp en passande låt i huvudet som beskriver allt i mitt liv. Det är som mitt alldeles egna soundtrack. Och jag kan börja gråta när jag går hem från Universitetet och solen lyser mig rakt i ansiktet och isen gnistrar på gatan. Bara för att jag fylls av någonting pirrande i magen som jag inte kan beskriva. Och jag kan stanna till mitt på vägen och snurra runt runt runt till låten i hörlurarna bara för att mitt liv är precis som en musikvideo. Jag ser mig själv utifrån och tänker att det är så jävla vackert allting.

Varma mamma

Jag vill att mammas varma händer ska ta bort allt dåligt. Och jag vill ha mammas tröjor som alltid luktar gott och henne och jag vill att hon ska bädda ner mig och säga att allting är bra och att det är okej att vara lite galen ibland. Mamma som alltid vet saker som man inte tror, mamma som alltid förstår det man inte tror att hon förstår.
Jag vill att hon ska säga någonting djupt och oförståndigt och jag vill att hon ska fråga om jag har sett dem nya gardinerna i köket. Jag saknar mamma som alltid ler och alltid säger att man är duktig och att hon är stolt och som alltid älskar en villkorslöst.
Mamma som unnar sig små kakor och bullar fastän hon borde få äta hur många som helst. Mamma som kommer hem helt lyrisk efter att ha hittat ett fynd på rean. Mamma som bara fnyser åt pappa som säger att hon redan har 14 blusar, men hon är lika glad ändå.
För hon är alltid glad, alltid varm, alltid mjuk och snäll och trygg.

Jag älskar dig, Mamma.
Och jag saknar dig mycket ikväll. <3

<3

"Om människor var planeter skulle mamma vara någon slags saturnuskopia i utkanten av vintergatan. Där skulle hon hänga med sin ringar som skulle snurra runt runt runt runt"

- SysterYster

En ensam helg.

Ännu en vecka har gått. Ännu en helg börjar utan Fredz. Ännu en tenta är skriven. Tiden flyger iväg och jag förstår inte hur jag lyckats komma såhär långt. Utan att ens förstå hur många timmar, minuter och sekunder som passerat.
Kvällen är ensam. Det är kvällar som denna då jag längtar tillbaka till Uppsala. Att kunna åka iväg vart man vill och träffa vem man vill, för det var inget problem. Vi bodde nära och ni alla fanns där.
Och nu sitter jag här, i en annan stad och önskar att jag kunnat ta den där impulsfikan på Shell-macken. Eller den där snabbisen till Rusta för att kolla på allt och ingenting. Eller ses på stan bara för att promenera omkring och kanske köpa varm choklad på Storken.
Det är kvällar som denna som jag saknar Uppsala. Och saknar Er alla ännu mer än vanligt.

I just miss you guys. Wish you where here.

En bild säger mer än tusen ord.

Dagen kan beskrivas med bilden nedanför:

+ kaffe och tentaplugg.

Imorgon är det tenta, håll tummar och tår för mig.

Åh, Uppsala <3

Jag har vinglat på varje gata hos dig och vrickat fötterna i alldeles för höga skor. Kissat i engelska parken och säkert alla andra parker och däckat i slottsbacken på Valborg. Jag har kramat poliser i dina gränder och bosatt mig på varje café i ditt hjärta. Jag har hånglat med främlingar mitt i nätterna och druckit billig öl på bryggan i vårsolen när inte ens plusgraderna krypit fram. Jag har köat på akuten i 4 timmar på grund av ett sprucket lillfinger och varje torsdag den där sommaren för länge sen stod du & jag och pekade och skrattade på alla fjortisar med korta kjolar mitt på stan. Och alla hemliga cigaretter som jag rökt på Linné, där man låtsades vara 18 och vuxen fastän man mest var liten och förbannad. Vi skrev oss eviga på rivna papper och servetter och förevigade varenda minne på varje pizzakartong som vi slängde i fyrisån.
Och man satt där på storken på trasiga stolar bland urdruckna kaffekoppar och väntade på att livet skulle börja. Livet som aldrig börjar förrän man själv tar första steget. men det förstod vi inte då.

Du & jag, Uppsala, vi var bättre än så. Vi hade storslagna planer. Bland mytomspunna legender skulle vi också få en plats. Till höger om statyn på Katedral, halvägs ner för slottsbacken och på bryggans nedklottrade plankor. Där skulle vi alltid finnas.

Blev någonting som vi tänkt?

Singning in the rain?

Som vanligt i Örebro så öser regnet ner. Det blåser kallt och paraplyet är ingen match mot vinden. Sådant här väder gör mig alltid lite bitter, eller åtminstone seg och trött. Som att man aldrig riktigt vaknar till. Trots att man möts av kallduschar och luftöverskott.

Pluggat med Veronica idag på UNi. Gick rätt okej. Svarade på fler frågor och förstod nog lite mer än innan i alla fall. Inte många dagar kvar nu tills man sätter sig i bunkern där ingen hör dig skrika. Vi var ganska många som kuggade förra tentan, så man känner sig inte ensam. Det är alltid något.

Helgen var ensam utan Fredz. Tycker inte om att sova själv överhuvudtaget, men helgerna blir lite extra jobbiga. Det är mycket tryggare och lugnare när någon delar luften man andas, och tar upp lite för mycket plats i sängen. Hud mot hud är det bästa jag vet. Bara 1 ½ vecka kvar tills vi ses.

På torsdag kommer Sofie. Jag längtar.

Prinsessan med tumvantarna

Idag när jag satt på bussen på väg hem från stan var det en flicka som lekte att bussen var en karusell. Hon hade en randig mössa och tjocka, röda, stickade tumvantar. Jag blev avundsjuk. Jag vill också kunna se bussar som karuseller, kottar som djur och varenda liten sten som ett berg. Jag insåg plötsligt hur grå och trist och tråkig man blir när man blir äldre. Man blir realistisk och saklig, viktig och vuxen.
När jag var liten ville jag blir prinsessa och ha hundra vita hästar i ett fint rött stall. Jag ville ha en höskulle där man kunde hoppa omkring och jag skulle veta vart alla dem läskiga hålen fanns. Jag ville ha en tiara och ett trollspö. Idag vill jag bli beteendevetare.
Kontrasten är brutal.

Tomt rum.

Det märks så tydligt att du inte är här. Det finns ingen i rummet som delar luften jag andas, som håller hjärtat i ordning så att det slår i takt. Jag är så van vid att luta mig mot dig och känna din parfym. Ingenting av det finns här ikväll och jag saknar dig lite extra.
Det värsta när du inte är här, är att sova. Att gå och lägga sig i en tom säng utan någon att trängas med, utan någon att sno täcket ifrån.

Jag saknar dig, smul.

Ett suckande "vafan"

Jag har slutat bli ledsen, jag gråter inte över honom längre. Jag har slutat vara arg och förbannad, energin hjälper inte där ändå. Men jag blir uppgiven. Och irriterad.
Jag blir irriterad över hur han kan vara så egoistisk. Hur han kan vara så brutalt självcentrerad och självisk och fullständigt skita i alla förutom sig själv. Han stör mig i mitt pluggande, han stör mig i mitt hem fastän han inte är här. Han stör mig i mitt Örebro. I mitt nya liv.

Jag blir alltid så uppgiven, hjälplös. Varenda gång som jag får höra, känna, se, lukta det som hänt så blir jag så besviken. Det känns som att någonting bara faller bort från mig. Jag blir less.

Varje gång jag hör det så suckar jag bara. Jag suckar och säger "vafan" lite av gammal vana, kallar honom för idiot. Men inte riktigt med någon kraft bakom. Det är liksom så det här.

Och ingen av oss tror längre på att det någonsin kommer att förändras.

Shaken, not broken.

Jag fick underkänt på tentan och hela min självbild skakades om. Jag vet att jag inte borde, men ibland känns det som att det enda jag är just är att vara smart. Om om jag inte är smart, vad är jag då?
Det är löjligt att tänka så, men jag kan inte låta bli. Det har varit det enda jag har levt upp till under många år. Att jag är smart, att jag kan allt (eller i alla fall det mesta) och att jag lyckas med det jag tar mig för med above-average betyg. Ett underkänt sätter allt det där i gungning.
Läste en artikel i tidningen Cosmopolitan om "Duktighetssyndromet" och att det är många som just skadas av sin egen prestationsångest. Jag har duktighetssyndrom. Och jag vet att jag skadar mig själv genom att ständigt klanka ner på mig om jag inte lyckas. Ett underkänt och jag är sämst.

Ett plus i det här negativa inlägget är att jag faktiskt fick godkänt på hemtentan. Jag blev glad. Det kändes bra, som ett bevis på att jag inte är för dum för universitetet. Att jag faktiskt kan lyckas med det här. Jag behövde det. En boost i rätt riktning.

Pratade med Farmor nyss. Jag blir alltid glad när hon ringer.

regn, regn, regn, regn

Det är ett regnigt och blåsigt örebro som möter er idag. Det svider i ansiktet när regnet träffar huden. Vinden blåser så starkt att man får svårt att andas.
Har varit vid Universitetet. Hade föreläsning och vi pratade om homosexuella djur, rainbow-animals. Jag vill se den utställningen på Naturhistoriska.

Lyckades laga mat också. Trots att jag är helt sjukt trött. Och nu måste jag sätta mig och göra båda seminarieuppgifterna. Wish me luck.

Rävungen saknar dig.

Idag har farfar varit borta i 10 år. Tiden går för fort.
Jag har fortfarande inte slutat sakna honom. Jag har fortfarande inte vant mig vid att han är borta. Han var min bästa vän. Och är det fortfarande.

Jag minns att jag under 2 års tid skrev brev till honom och antingen sparade eller la vid hans grav. Brev om vad som hänt i mitt liv och så. Och svaret på alla frågor han brukade ställa när vi sågs eller pratade i telefon. Om jag hade kille än och så. Han skulle nog vara stolt över mig idag. Jag vill i alla fall tro att han skulle vara det.


Har tänt ett ljus för honom idag. Hemma. Har inte kommit iväg till någon minnesplats. Men han förstår nog. Jag önskar att han var här. Skulle behöva honom mycket just nu.
Han sa alltid sådana förståndiga saker.

k-a-n-s-k-e.
Jag kan fortfarande.

Farfar, du är saknad.
//din lilla rävunge

Och tomteblossen brinner för fort.

Det är fint väder idag. Lagom kallt i luften, vindstilla och sol. Men jag har svårt att fokusera på det. Det blir så svårt att hålla i dem bra sakerna när det kommer en dålig och stör.
Jag blir så besviken.
Man tycker att jag borde ha vant mig. Efter så många år. Att jag borde ha lärt mig att inte hålla i de korta sekunderna av hopp. Hålla i dem små tomteblossen som brinner ner alldeles för fort så att man knappt hinner beundra gnistorna. Men man vill ju verkligen tro på att det kommer ordna sig.

Borde jag ge upp nu eller något?
Skyddar man sig själv bäst genom att ge upp all tillit?
Borde jag bli kall som is och hård som sten igen?

Det var mycket lättare när man var tonårsrebell och bara förbannad. Det är så mycket svårare nu när hjärtat bara går sönder så fort det händer. Nu när man slits mitt itu när man ser i ögonen hur han lider.

En rättelse.

När jag tidigare skrev om min utekväll (titel: Shot me up, scotty) så skrev jag meningen:

"Jag vet inte om jag lyckades vara otrevlig mot hans kompis. Men ja, hon är knas"

Med detta menas att jag inte ville vara otrevlig, men inte visste om jag framstod som detta eller inte. Därav använde jag ordet "lyckades" kanske i fel sammanhang, men nu är det på det klara i alla fall.
Måste dock tillägga att personen ifråga inte förtjänar att ens vara trevlig mot. Så mitt mål för kvällen var att vara så neutral som möjligt, vilket på ett sätt kan framstå som otrevligt/nonchalant.

Jag är faktiskt en ganska trevlig prick som inte är ute efter bråk trots att jag ibland kan vara både kaxig och retsam, men jag försöker behålla glimten i ögat trots diverse spärrar som skapats i min hjärna på grund av en del omständigheter genom åren.

Ja. Då var det sagt. <3