Ett yrsnöväder på min tunga

Jag sitter här många kvällar. I soffan, ihopkrupen i mina pyamasbyxor och får ont i ryggen. Stirrar rakt i en skärm och försöker få rätsida på allt det som jag fyller sidorna i den svarta boken med. Ett underlig yrsnöväder som inte riktigt vill slå sig till ro, inte riktigt vill lägga sig på marken än. Och varje kväll försöker jag sortera ut och fånga i alla fall några flingor, fästa några av dem vid pappret. Flingor som är svarta av pilotpennor. Flingor som smetas ut mot min handflata ibland för att jag blir för ivrig. Och inte väntar eller blåser så att det hinner torka.
Ibland när jag fyllt ytterligare en sida med någonting som ska verka organiserat, så upptäcker jag att mascaran runnit. Att jag omedvetet gråtit. Men om det är för att jag är ledsen eller om det beror på att jag glömt blinka, det vet jag inte. Det känns så onödigt att veta sånt, läpparna smakar lika mycket salt ändå och fortfarande är jag svart under ögonen.
Jag har ett yrsnöväder i mig. Som virvlar och tumlar runt och blåser upp, och aldrig faller ner. Jag fångar snöflingor på tungan och låter dem smälta till någonting lugnt och sansat, någonting kaotiskt organiserat.
Det är utsmetat bläck på mina papper, det är många snöflingor ikväll.