Jag har vinglat på varje gata hos dig och vrickat fötterna i alldeles för höga skor. Kissat i engelska parken och säkert alla andra parker och däckat i slottsbacken på Valborg. Jag har kramat poliser i dina gränder och bosatt mig på varje café i ditt hjärta. Jag har hånglat med främlingar mitt i nätterna och druckit billig öl på bryggan i vårsolen när inte ens plusgraderna krypit fram. Jag har köat på akuten i 4 timmar på grund av ett sprucket lillfinger och varje torsdag den där sommaren för länge sen stod du & jag och pekade och skrattade på alla fjortisar med korta kjolar mitt på stan. Och alla hemliga cigaretter som jag rökt på Linné, där man låtsades vara 18 och vuxen fastän man mest var liten och förbannad. Vi skrev oss eviga på rivna papper och servetter och förevigade varenda minne på varje pizzakartong som vi slängde i fyrisån.
Och man satt där på storken på trasiga stolar bland urdruckna kaffekoppar och väntade på att livet skulle börja. Livet som aldrig börjar förrän man själv tar första steget. men det förstod vi inte då.
Du & jag, Uppsala, vi var bättre än så. Vi hade storslagna planer. Bland mytomspunna legender skulle vi också få en plats. Till höger om statyn på Katedral, halvägs ner för slottsbacken och på bryggans nedklottrade plankor. Där skulle vi alltid finnas.
Blev någonting som vi tänkt?
onsdag 19 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fan vad vackert skrivet. :)
Snubblade in till dig från drf och måste bara säga...
Bortsett från pizzakartongerna i ån hade du lika gärna just kunnat beskrivit mitt liv. Då. Livet började på något vis inte förrän man lämnade stan och började om på nytt...
drf:
Det är så det är. Det är så Uppsala är. :)
Jenny:
Uppsala är hållplats, och när bussen väl går därifrån. Då börjar allt. Hela livet står vid ens fötter.
Vad glad jag blev att du kände igen dig. :) Kika gärna förbi någon mer gång.
Skicka en kommentar