Ett suckande "vafan"

Jag har slutat bli ledsen, jag gråter inte över honom längre. Jag har slutat vara arg och förbannad, energin hjälper inte där ändå. Men jag blir uppgiven. Och irriterad.
Jag blir irriterad över hur han kan vara så egoistisk. Hur han kan vara så brutalt självcentrerad och självisk och fullständigt skita i alla förutom sig själv. Han stör mig i mitt pluggande, han stör mig i mitt hem fastän han inte är här. Han stör mig i mitt Örebro. I mitt nya liv.

Jag blir alltid så uppgiven, hjälplös. Varenda gång som jag får höra, känna, se, lukta det som hänt så blir jag så besviken. Det känns som att någonting bara faller bort från mig. Jag blir less.

Varje gång jag hör det så suckar jag bara. Jag suckar och säger "vafan" lite av gammal vana, kallar honom för idiot. Men inte riktigt med någon kraft bakom. Det är liksom så det här.

Och ingen av oss tror längre på att det någonsin kommer att förändras.