Shaken, not broken.

Jag fick underkänt på tentan och hela min självbild skakades om. Jag vet att jag inte borde, men ibland känns det som att det enda jag är just är att vara smart. Om om jag inte är smart, vad är jag då?
Det är löjligt att tänka så, men jag kan inte låta bli. Det har varit det enda jag har levt upp till under många år. Att jag är smart, att jag kan allt (eller i alla fall det mesta) och att jag lyckas med det jag tar mig för med above-average betyg. Ett underkänt sätter allt det där i gungning.
Läste en artikel i tidningen Cosmopolitan om "Duktighetssyndromet" och att det är många som just skadas av sin egen prestationsångest. Jag har duktighetssyndrom. Och jag vet att jag skadar mig själv genom att ständigt klanka ner på mig om jag inte lyckas. Ett underkänt och jag är sämst.

Ett plus i det här negativa inlägget är att jag faktiskt fick godkänt på hemtentan. Jag blev glad. Det kändes bra, som ett bevis på att jag inte är för dum för universitetet. Att jag faktiskt kan lyckas med det här. Jag behövde det. En boost i rätt riktning.

Pratade med Farmor nyss. Jag blir alltid glad när hon ringer.