En kameleonts bekännelser

Det är underligt hur lite saker förändras runt omkring en, när man själv påminner om en kameleont. Det känns som att jag på bara 1 ½ månad har blivit en helt annan person, både till det positiva och det negativa. Ibland undrar jag huruvida det var bra att jag flyttade eller inte.

Jag bytte stad. Bytte skola. Skaffade ett eget hem. Egna tallrikar och bestick. Betalar min egen hyra. Skaffade nya vänner. Läser om nya saker. Har rutiner som innan var helt okända.
Var detta ett bra steg eller bara ett val i panik då jag mest bara ville bort från skiten i Uppsala?
Ibland funderar jag på om jag skadas mer av att inte bo hemma eller om jag på något underligt sätt faktiskt läker under tiden jag står på egna ben, testar mina egna vingar.

Ibland blir allting bara för mycket och jag grinar som en tönt medan jag läser mina böcker och försöker dricka min daim-cappuccino som normalt folk. Men oftast slutar det med att jag dunkar huvudet i bordet och bränner hål på min hud.

The only thing that makes me feel real
Burn, baby, burn.