Random thoughts from a spotless mind

Jag fångades av en tanke idag. Eller rättare sagt en rädsla. Den där grävande, krypande ilningen längs ryggraden. Det jag alltid varit rädd för. Att misslyckas.
När jag står på min balkong och tittar ut över gården, stirrar rakt in i höstträden, drabbas jag av en enda fråga som ständigt ekar någonstans bakom alla måsten. Hör jag hemma här?

Ibland känner jag mig värdelös. Som att jag inte har det som krävs för att överleva själv. Överleva och klara av det jag tar mig för. Tänk om jag bara tror att jag är smart? Och att det egentligen inte alls är så. Hur vet man sånt?
Jag fångas upp av så mycket på kvällarna. Och jag försöker tränga undan det med rutiner, måsten och borden. Men jag hamnar här ändå, efter en stund. Tänkandes, rökandes och grubblandes.

Är jag redo för det här?
Eller är det rädslan för att misslyckas som håller mig uppe?